Carpe Diem
Vad fort tiden går! Så här fort gick det inte för tio år sedan. Jag fattar inte. Hur kommer det då kännas när man är femtio?? Eller är det så att det är under perioden i livet då man har barn hemma som det snurrar så fort? För att man har så mycket att göra hela iden? Det är kanske så.
Jag vill inte att tiden ska försvinna så här. Jag kan aldrig känna att en dag går långsamt och jag saknar det!
Det är svårt att förstå att barnen upplever tiden på ett annat sätt. Min stora kille sa igår: Mamma nu har det varit november HUR länge som helst. Blir det aldrig december snart? Han längtar till julen förstås.
Jag önska att jag hade den förmågan kvar. Men precis som man plötsligt i tolvårsålder kände att man inte kunde leka längre, så känner man tydligen i fyrtioårsåldern att tiden inte är oändlig längre. Lite sorgligt.
Det är ju nu man skulle behöva känslan av mycket tid så man kunde få njuta av tiden med barnen till exempel.
En helg är ju inte någon tid för återhämtning direkt!
Det gäller att anamma det gamla uttrycket Carpe Diem. Jag ska bara........................först!!
Vänner
De "gamla" känner mig sedan en herrans massa år sedan. Det var med dem jag ältade alla kärleksproblem, hinkade litervis med té, åkte utomlands med första gången och tog studenten med. Vi har vuxit upp genom tonårstiden, ordnat varandras möhippor, hållit snyfttal på varandras bröllop, skrikit glädjeskrik över de första graviditetstesterna, stöttat under graviditeter, ringt varandra från förlossningssängarna, gråtit ut hos varandra under svåra stunder men också asgarvat oss igenom hur många tjejmiddagar som helst.
Min allra bästa vän från den tiden är nog så nära en syster en vän kan vara. Det är inte mycket vi inte vet om varandra. Nuförtiden ses vi inte lika ofta som förr beroende på att vi är så uppsnurrade i vardagen och har fullt upp med barn och allt. Men hon finns där, och jag finns här. Alltid för varandra. Det är något av det finaste i livet.
De behövs bara en blick för att förstå varandra. Underbart.
Jag trodde nog när jag var yngre att jag aldrig skulle hitta fler vänner som skulle kunna stå mig så nära som mitt gamla tjejgäng. Så kom barnen och så småningom dök det upp många trevliga föräldrar på dagis och i skolan och på barnens aktiviteter. Av naturliga skäl träffas man ju ofta och pratar. Barnen började leka och på så vis hade jag plötsligt två nya tjejgäng att ha middagar med!!
En av de tjejerna är min själsfrände. Jag är så glad att hon finns. Jag älskar att prata med henne. Vi kommer alltid in på livets viktiga frågor och vi har rett ut många tankar under många och långa promenader. Vi har precis samma humor och hon fattar alltid precis vad jag menar. Vi har ett speciellt sätt att prata, ibland har vi liksom flera ämnen som vi pratar om samtidigt och vi fattar ändå båda vad den andra menar. Hon är alltid uppriktigt glad om det går bra för mig och hon bryr sig på riktigt om jag har det jobbigt. Jag känner likadant för henne. Det finns ingen avundsjuka eller missunsamhet eller konkurrens. Jag älskar henne.
Det roliga är att det fortsätter att komma in vänner i mitt liv. Några föräldrapar har vi börjat umgås med familjevis och de är så trevliga människor. Det är kul att gilla barnens kompisars föräldrar. Det blir kul för alla att ses då.
Jag är tacksam för att jag har de här vännerna i mitt liv. Det är ingen självklarhet. Jag önskar att ingen skulle behöva vara ensam.
Ojämnt humör och oro
Egentligen har jag ju svaret på varför jag är så ojämn. Oftast är ridå ner förknippat med hög stress på jobbet. Och denna förbannade PMS. Varför blir PMS värre med åren? Jag har inte hittat något riktigt svar på det. Det är riktigt hemskt vissa gånger. Ibland är det som att vara sjuk.
Det är synd att det ska vara så här för jag har tidigare alltid varit en glad person. Det är jag ju innerst inne fortfarande, men det skuggas av de här känslorna.
Det är också så fel med tanke på att mitt liv i övrigt är så väldigt bra och precis som jag vill ha det.
Ett problem är ju också all oro som jag alltid har dragits med, hela livet. Det har förstärkts tusentals gånger i och med att barnen kom. Herregud vad jag kan oroa mig för dem!!!
Jag oroar mig ständigt för sjukdomar´och olyckor, att de ska bli bortrövade eller utsatta för sjuka personer, att de inte ska trivas i skolan, hur världen ska se ut när de är stora och jag inte finns där hela tiden. Dessutom oroar jag mig för att min oro ska förstöra för dem och hämma dem så att de mår dåligt!!!!!!!!!!
Ibland blir små saker så stora och då blir det såååå tungt och ganska tråkigt för omgivningen. Framförallt för min man. Han som är lugnet själv. Tur att jag har honom.
Vissa personer verkar ha det så enkelt med sina jämna humör. Inget stressar dem och inget oroar dem. De tar inte ut någon olycka i förskott och de handlar alltid vuxet och rationellt.
Jag kan överreagera och gå helt upp i limningen över saker som med facit i hand och lite perspektiv inte var så mycket att hetsa upp sig över. Det är jobbigt och tar tid och energi. Men det är svårt att vara någon annan än den man är. Jag får jobba på det och ibland kan jag också tala mig själv till rätta innan jag rusar iväg och hetsar. Men andra gånger blir det bara pannkaka av det!!!
Det positiva med det är väl att jag är tolerant mot andra vad gäller att visa olika känslor. Jag blir inte skrämd av arga och ledsna människor och jag tror jag har ganska lätt att leva mig in i andras situationer. Det är förhoppningsvis bra för mina barn också. Men det kunde ju vara bra med lite mer balans iblan kanske!!!!!!!!!!!!
Jaja, idag har det iallafall varit en ganska bra dag. Lagom tempo på jobbet och ingen PMS! Än! Får se hur det känns imorgon!
Elaka barn med slöa, egoistiska föräldrar.
Det gäller stora sonen, nio år. Ja inte han, inte nu i allafall. Det gäller hans kompisar, vissa av dem.
Nu är det naturligtvis så att jag ser allt med mitt mammafilter. Klart jag står på min pojkes sida och tar hans parti. Men saken är den att han är väldigt snäll. Han skulle aldrig slå någon och han är inte dum om han inte blir provocerad. Och då har man förresten rätt att reagera så då kan man inte kalla det för att vara dum.
Han är absolut inte något mobboffer det är inte det. De barnen som är det måste ha det så grymt svårt och deras föräldrar måste må så dåligt. Han har kompisar och han är duktig både i skolan och i idrott. Det som jag nu reagerar på är nog bara vanliga vardagselakheter som verkar vara normalt. Han kan tex fråga om han får vara med! Den frågan är perfekt att ställa till ett barn som vill njuta lite och känna sig som en kung. Naturligtvis får han ibland svaret nej och så hakar någon liten tönt på och resultatet blir en ledsen tagg i min sons hjärta. Att tala om hur dålig någon är verkar också vara vanligt.
Tyvärr verkar det som om barn förlorar på att vara snälla och lite godtrogna. Det verkar framkalla dåliga sidor hos vissa små jäkla skitungar. Det intressanta är att de värsta skitungarnas föräldrar är de som jobbar mest och som låter barnen klara sig mycket själva. Det är alltid de föräldrarna som ringer och "har problem med logistiken" när det ska skjutsas till träningar och matcher eller lämnas och hämtas på kalas. Det är oftast de barnen som gång efter gång äter middag hos andra och blir hämtade sent av sina upptagna föräldrar. När det är dags för middag hos dem själva får andra barn gå hem eller i värsta fall vänta på rummet!!!!! Dessutom blir det sällan lek hos dem eftersom de aldrig är hemma. Det är de föräldrarna som inte vet vad barnen i klassen heter och knappt vet vilka som jobbar på fritids. De ser inte att deras egna barn växer upp till små egoistiska elaka småsvin som beter sig respektlöst mot både andra barn och vuxna.
Jag kan häpna över hur vissa små ouppfostrade skitungar kan bete sig mot mig hemma i mitt eget hus. De kan svara så moppsigt att man inte tror det är sant. Och det här är barn från välbeställda familjer med föräldrar som tror att de har sådan stil. De glömmer att deras egna barn inte har några närvarande förebilder som vägleder dem genom livet. Jag undrar om de tror att barnen automatiskt ska växa upp och kunna föra sig bland folk bara för att de lever i en miljö där det inte saknas något materiellt.
Usch vad trist det känns. Just idag hände det en sak på skolan och min son kom hem och var ledsen, därför reagerar jag extra starkt just nu. Jag har sådan lust att nypa till de som var dumma. Jag har lust att ringa deras egotrippade mammor och tala om vilka otrevliga barn de har. Men det är förmodligen inte rätt att göra det . Kanske bättre att prata med fröken. Och peppa honom så gott det går och prata mycket.
Stor suck!
Hur gick det till?
Hur kan jag ha lämnat åren som ung bakom mig? Visst jag känner mig inte det minsta gammal och om jag ska skryta så får jag ofta höra att folk tror att jag är flera år yngre. Men på pappret är det ett faktum.
Det innebär att vissa saker är oåterkalleliga. För min del innebär det inga fler barn. Jag vet att många får sina första barn i min ålder. Men jag som har två friska barn och som hade dåliga värden under den andra graviditeten med snudd på havandeskapsförgiftning, gör helst rätt i att avstå rent medicinskt. Ingenting att deppa över men innerst inne hade jag gärna haft ett barn till.
Åldern innebär också att möjligheterna till nystart på arbetsmarknaden inte är helt lätt heller. Men där kanske det mer är mina egna begränsande tankar och föreställningar som sätter stopp, jag vet inte. Kanske jag borde göra ett nytt ryck för att hitta ett jobb som verkligen intresserar mig och där jag trivs. Eller inte kanske, jag måste!! Det är inte hälsosamt i längden att gå och vantrivas på jobbet och känna att det jag gör inte är "min grej". Mitt stora problem är dock att jag inte riktigt till hundra procent kan sätta fingret på vad som är min grej. Det stör mig väldigt mycket.
Det är andra saker som är annorlunda nu när jag har blivit äldre, på ett mer positivt sätt. Till exempel så bryr jag mig inte lika mycket om vad andra ska tycka. För mig är det stort eftersom jag är en orolig person som lätt kan göra stora höns av små fjädrar. Men till och med jag kan strunta lite i om andra har åsikter som jag ändå tycker är fel. Jag vågar göra lite mer utifrån eget huvud. Det är bra. Men skulle kunna bli ännu bättre.
Det är konstigt att tänka tillbaka på när mina föräldrar och deras vänner var i den åldern jag är i nu. Då tyckte jag att de var riktiga tanter med parfym och kappor och permanentat hår och farbröder med skägg och portföljer som rökte pipa. De var urgamla - 40 år!!!!!!!!! Jag tycker deras vänner ser likadana ut idag, när de är 65-70 år.
Då undrar jag ju hur unga människor uppfattar mig!! Jag tycker verkligen inte att jag ser det minsta tantig ut, men förmodligen gör jag det i deras ögon! Gulp!
Ibland när jag ser jämnåriga på TV så kan jag verkligen tycka att de är tanter och farbröder och det känns som jag sätter något i halsen när jag inser att de är -40 år!!!
En annan sak som jag har tänkt på det är när jag har varit på återträff med grundskoleklassen. Senaste gången var väl för tre år sedan tror jag. Då tycker jag att alla mina barndomskompisar ser exakt ut som de gjorde när de var tio år! Deras sätt att prata och röra sig är likadant. Jag känner så väl deras små egenheter och det gör att de känns precis som då vi var små! Jag får liksom ett filter och kan inte se tanten eller farbrodern i dem, utan jag ser de små tjejerna och killarna i dem! D
Det är på ett sätt intressant att bli äldre, men en del vemod finns det i det också. Det oåterkalleliga skrämmer. Samtidigt finns det inget mer patetiskt än människor som inte kan acceptera sin ålder. Jag förstår inte till exempel hur skönhetsoperationer kan ha sådan genomslagskraft. Vem som helst kan ju se att det inte blir snyggt. Jo på bild kanske, men de människor som har opererat ansiktet några gånger ser ju för jäkliga ut. Att man vågar låta någon sätta kniven i ansiktet kan jag inte förstå. Jag fördömer inte, jag kan bara inte fatta det!
Förkyld liten kille och en mamma som svamlar
Den lille filuren är förkyld så jag är hemma med honom och kommer vara det imorgon också.
Här har avverkats filmer och böcker och spel. Nu sitter han och tittar på en dinosauriefilm. Just dinosaurier verkar intressera killar i sex-sju årsåldern!
Ibland tycker jag det är lite knepigt att vara pojkmamma. Jag förstår mig inte riktigt på deras värld alla gånger.
Innan jag fick barn föreställde jag mig att jag skulle få en dotter och jag hade svårt att se mig själv som pojkmamma.
Så kom två killar och inget kan vara mer naturligt än att vara just mamma till just dem! Jag saknar verkligen inte en dotter utan tycker att det är fantastiskt med två grabbar. Men jag förstår mig inte alltid på deras sätt att vara! Deras lekar och deras sätt att lösa konflikter. Jag har flera gånger blivit förfärad över hur de beter sig när de blir osams med varandra eller andra killar. Det är PANG på, du är DUM! Ibland en smocka också vilket känns jättekonstigt för mig. Min man har ofta suckat och sagt att det är ingen fara, de löser det. Det går snart över. Och det gör det. I nästa sekund är de vänner och fortsätter leken. Jag börjar vänja mig så smått, men jag tror aldrig jag kommer förstå det helt. Samtidigt är det skönt med deras direkt sätt mot varandra, man vet vad som gäller.
Nu är det sällan vi har småtjejer här så jag vet ju inte om jag har så bra koll på tjejvärlden, men antagligen är det ungefär som när jag var barn. Tisseltassel, viska bakom ryggen och subtil utfrysning när konflikter uppstod. Och tyvärr blir det ju inte bättre med åren. Vi tjejer har en fenomenal förmåga att snacka skit om varandra och skvallra. Jag ska inte säga att jag är någon förebild, jag kan också ägna mig åt det även om jag försöker tänka på att inte låta det gå för långt.
Det är intressant tycker jag hur olika vi är, tjejer och killar, män och kvinnor, alltså. Jag har nog inte reflekterat så mycket över det förrän på senare år, när mina barn har blivit lite större. Det är nu man ser hur deras intressen utvecklas. Jag menar ju inte att alla killar är på ett sätt och alla tjejer på att sätt. Men i det stora hela är vissa skillnader så genomgående tydliga. Det måste vara jobbigt för ett barn som inte har samma intressen som den stora massan. Jag tänker på forboll till exempel. Mina killar är tokiga i fotboll och allt som har med det att göra. De flesta av deras kompisar spelar i klubben och är lika intresserade. Men det finns ju några som inte är det och jag hoppas att de inte är utanför.
Något som jag tycker är synd är att mina barn, ju äldre de blir, leker mindre och mindre med tjejer. Just bland nioåringarna är det väldigt uppdelat, tjejer för sig och killar för sig. Det blir så likriktat ibland, jag skulle önska att de fick lite annan lek också. Men det kommer väl i sinom tid ;))) Och jag som mamma kan ju inte komma och styra direkt!!
Nu borde jag en massa istället för att sitta här och svamla. Jag borde tex vika tvätt men det är så ofantligt tråkigt. Jag borde rensa stökiga skåp också, och det är bara kul när det är klart.
Alltid är det något man borde!!!! Så borde det inte vara!
Slutsvamlat för idag!
Lite lättare fast det är mörkt ute!
Snart kommer underbara december med massor med glittrande saker, ljusslingor, pepparkaksbak, luciatåg, önskelistor, jullov, glögg, paket och förhoppningsvis snö! Jag tycker det är fantastiskt mysigt att vänta in julen! Speciellt för barnens skull. Det är kul att göra allt mysigt för deras skull, för att de ska få underbara minnen.
Men på våren tycker jag det är hemskt. I maj när allt blir hysteriskt. Alla kläder ser gräsliga ut. Alla är bleka och trötta efter vintern.Alla har förväntningar på den lilla fjuttiga semestern då all avkoppling skall pressas in och som bara swischar förbi. Ändå känns det för det mesta helt ok i juni igen. Det fantastiska sommarljuset då är trots allt underbart. Ja så är det för mig, tvärtom för andra.
Just nu är livet ok. Jag har lyckats balansera mitt inre på något sätt. Kanske har jag just nu förmågan att hålla stressen i schack.
Jag var på en middag för en tid sedan med några nära vänner. Vi pratade om det här med stress och jag bröt ihop där vid bordet. Inte lite utan väldigt mycket. Det var som att lyfta på ett lock och väldigt mycket kom ut. Jag förstod sedan hur mycket jag hade gått omkring och tryckt undan under en lång tid. Efteråt kände jag en enorm lättnad. Jag var med människor som känner mig och som bryr sig på riktigt och det hjälpte att få häva ur sig en massa till dem.
Efter det har livet känts lättare. Innan den kvällen hade jag haft väldigt ont i kroppen och faktiskt har jag knappt haft några besvär sedan dess. Är det inte talande? Men jag märker att så fort det börjar snurra på framförallt på jobbet så kommer värken i axlar, rygg, höfter, händer, huvudet ja nästan överallt. Det gäller att hitta en nyckel till det inre för att kunna stänga av i tid.
Jag tror man måste bestämma sig för vad det är som verkligen skall prioriteras. Vad som är viktigast. Jag vet vad det är för mig. Det är inte svårt. Det är barnen. Och mannen. Snart är barnen stora och det är bara nu, de närmsta tio åren som jag verkligen får vara med dem. Om ens det när jag tänker efter. Så små är de ju inte längre. Jag är iallafall lycklig över att jag alltid har prioriterat dem hela tiden så mycket jag har kunnat sedan de föddes. Jag har jobbat så lite jag har kunnat och jag har alltid funnits här för dem. Det tänker jag fortsätta med tills de inte behöver mig längre. Kanske kommer det kännas naturligt att släppa ut dem i världen då. Kanske kommer jag ändå känna mig nöjd över att jag har varit med dem så mycket jag bara har kunnat. Jag hoppas att den separationen blir naturlig och inte så ångestladdad. Jag vill ju att de ska bli hela, trygga vuxna som vill och vågar gå sina egna vägar.
Men dit är det ett tag tack och lov! Nu ligger de små gossingarna och snusar inte långt ifrån mig. Och imorgon ska jag tjata, laga mat, tvätta kläder, skjutsa till kompisar, hämta från kompisar, hjälpa till med läxor, tjata lite mer, borsta tänder, dammsuga upp allt grus, hänga upp alla blöta kläder, läsa saga och packa gympapåsar. Med glädje!
Kanske bäst att sova lite så jag orkar allt detta!