Cias memorybook

utan att jag varit här och skrivit! Och vad spelar det för roll? Det är ju inte många som hittat hit!

Det tuffar på. Livet. Eller springer på i det berömda hjulet. Jag vill inte se mig själv uppleva livet som ett enda snurrande ekorrhjul. Men tyvärr känns vardagen så allt för ofta. Fast egentligen så är det ju bara jag som kan förändra det isåfall. Men det är svårt att ändra vissa faktum. Jobbet skall jobbas, tvätten tvättas, maten lagas, barnen hämtas, huset städas osv. Så hur skall man då leva med detta och ändå känna att varje dag är speciell och bjuder på något extra?
Ibland känns det som om man inte har vett att bara uppskatta det fantastiska i att man har ett hus att städa, mat att laga, ett arbete att gå till och framför allt en familj att ta hand om. Det är ju inte alla förunnat. Hur kan man då vara så bortskämd och blasé att man klagar på vardagslunken?

Jag tänker ofta på en familj som bor nära oss. De förlorade sitt ena barn i Tsunamin. Jag ser föräldrarna ibland och förundras över hur de orkar leva vidare. Hade de fått välja att bara fortsätta i det vanliga ekorrhjulet så hade de  ju gjort det utan att tveka.  Och här går jag omkring och gnäller för mig själv. Jag vill inte det.

Så varje dag försöker jag tänka positivt på det jag har och jag försöker att inte förstora de relativt små problem jag har. Men inte är det lätt alltid. Trots allt är man sig själv närmast.

Det som dock försvårar för mig är känlsan av att inte räcka till. Att alltid vara på språng och alltid känna en inre stress. jag har fått problem att bara vara stilla och göra ingenting. Det är så konstigt så var det aldrig förr. Om jag har en stund över till exempel på helgerna,så tänker jag att nu skall jag gå och sätta mig med en bok. Men jag KAN inte. Efter en liten stund måste jag upp och fixa något som behöver göras. Egentligen inte omgående men bara tanken på att något ligger ogjort gör mig stressad och jag måste fixa det på en gång. Och genast kommer jag på en ny grej. Och en till, och en till. Jag kan helt enkelt inte koppla av längre. Jag kan tänka mig att tex yoga skulle kunna vara något för mig. Det gäller bara att prioritera tiden och göra det. Också.

En annan sak är vad tusan skall jag jobba med för att triva och tycka att dagarna känns meningsfulla? Det jag gör nu är inte tillräckligt kul! Det bästa med mitt jobb är arbetstiderna. Jag är hemma före de flesta andra föräldrar. Detta är väldigt viktigt för mig men i längden åller det inte. Jag kan inte bara jobba där för tidernas skull hur länge som helst. Om några år behöver ju inte barnen mig på samma sätt och då måste jag ha ett jobb där jag verkligen trivs. Annars kommer jag bli tokig. Så det går åt mycket tankemöda till det problemet.

Usch vad grått och trist det låter. Allt är inte skit. Men det är det trista som behöver komma ut.