Cias memorybook

Ibland kommer de över mig. Snartfyrtiotankarna.
Alltså jag fyller fyrtio n ä s t a år.
Jag h a r inte åldersnoja. Nähädå! Det är ju bara att leva i nuet och vad betyder ålder? Ingenting.
 Tiden och årtalen har ju någon vetenskapsman bara hittat på för jättelängesedan. (Eller?) Egentligen kan man ju ifrågasätta varför ett år just ska vara ett år bara för att vetenskapsmannen kom på det. Ett år kunde ju lika gärna ha varit två år på en gång. Två flugor i en smäll typ. I så fall skulle ju jag inte ens vara tjugo år nu. Så det är inte mitt fel att jag får snartfyrtiotankar. Det är vetenskapsmannen fel.

Fast det är ju inte hans fel att jag har streck bredvid ögonen varje morgon som inte försvinner under dagen. Man kan tro att det är sovstreck från ett knöligt lakan, men det visar sig ju sedan på eftermiddagen att det inte är så.
Det är inte heller hans fel att jag inte riktigt passar i alla modekläder längre utan finner mig själv häpet skaka på huvudet mot bilden i provrumsspegeln. Något ser så himla fel ut i vissa jeans till exempel. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jo att många jeans inte går att dra upp mer än till knäna. Det är ju helt fel....................

Suck! Ja jag måste skaffa mig en ny stil tror jag. En fin stil som passar mig och där det inte ser ut som om jag försöker vara någon jag inte är. Inte tjugo och absolut inte femtio heller. Inte lätt det här. Precis som man kan känna med barnen att de träder in i nya utvecklingsfaser så upptäcker jag att jag också gör det.
Ingen idé att streta emot tidens gång. Och att få gehör för att dagens vetenskapsmän ska ändra almanackorna och baka ihop det här året med nästa känns lite svårt!

Ett sjukt barn som hostar ungefär var trettionde sekund, ett lite mindre barn som får vara hemma eftersom storebror är det och då kan lika gärna den lille filuren vara det med. Lika bra det, så slipper man knöla in två filurer i vinterkläder och stressa iväg på morgonen.
Ganska skönt tycker man först. Sedan framåt tvåtiden på eftermiddagen så har inget barn ätit lunch eftersom frukosten blev indelad i intervaller och sträckte sig fram till normal skol-/dagislunchtid ungefär.
Inget barn har klätt på sig vanliga kläder utan har pyjamas fortfarande. Den trötta mamman hasar runt i pappans avlagda träningsoverallströja.
Känns sunkigt på något vis, samtidigt så spelar det ju ingen roll. Vi kommer inte ut idag eftersom det hostiga barnet har feber. Tvn går varm. Mamman borde hitta på något så de små barnen känner att mamma är en riktig mamma,  inspirerande och medryckande liksom. Hon borde knåpa ihop roliga pysselsaker eller bygga en koja och låtsas att det är en riddarborg, eller kanske baka med barnen. Och så ska mamman vara pigg och det ska märkas hur kul hon tycker det är att leka riddarborg.
Åtminstone ska det inte märkas att hon inte tycker det är kul........ Men baka är ju mysigt och inte sunkigt alls.

Mamman   Hörrni barnen, ska vi baka bullar efter maten?

Barnen      Jaaaaaaa.

Mamman  Okej men då äter vi lunch först!

Storfiluren Men vi är inte hungriga, vi vill baka nu!

Lillfiluren   Jag vill äta bulldeg bara.

Mamman   Ät maten nu så bakar vi sen.

Barnen äter lite köttfärssås iallafall till slut trots att de borde drömma mardrömmar om den maträtten snart så ofta som de äter det!

Lillfiluren  Mammanuvilljagbakamammanuvilljagbakamammanuvilljagätabulldegmamma!

Stora filuren tröttnar efter att jästen är söndersmulad och börjar rita istället. Lillfiluren tröttnar efter att allt mjöl är tillsatt och börjar leka tiger som jagar en dinosaurie under bordet. Mamman bakar bullar.

Nu smäller jag av startskottet för Memorybook! En plats att samla minnen på. Får se hur personligt det blir och om jag eventuellt lösenordsskyddar sidan. Välkommen hit!