Cias memorybook

Ibland kommer de över mig. Snartfyrtiotankarna.
Alltså jag fyller fyrtio n ä s t a år.
Jag h a r inte åldersnoja. Nähädå! Det är ju bara att leva i nuet och vad betyder ålder? Ingenting.
 Tiden och årtalen har ju någon vetenskapsman bara hittat på för jättelängesedan. (Eller?) Egentligen kan man ju ifrågasätta varför ett år just ska vara ett år bara för att vetenskapsmannen kom på det. Ett år kunde ju lika gärna ha varit två år på en gång. Två flugor i en smäll typ. I så fall skulle ju jag inte ens vara tjugo år nu. Så det är inte mitt fel att jag får snartfyrtiotankar. Det är vetenskapsmannen fel.

Fast det är ju inte hans fel att jag har streck bredvid ögonen varje morgon som inte försvinner under dagen. Man kan tro att det är sovstreck från ett knöligt lakan, men det visar sig ju sedan på eftermiddagen att det inte är så.
Det är inte heller hans fel att jag inte riktigt passar i alla modekläder längre utan finner mig själv häpet skaka på huvudet mot bilden i provrumsspegeln. Något ser så himla fel ut i vissa jeans till exempel. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jo att många jeans inte går att dra upp mer än till knäna. Det är ju helt fel....................

Suck! Ja jag måste skaffa mig en ny stil tror jag. En fin stil som passar mig och där det inte ser ut som om jag försöker vara någon jag inte är. Inte tjugo och absolut inte femtio heller. Inte lätt det här. Precis som man kan känna med barnen att de träder in i nya utvecklingsfaser så upptäcker jag att jag också gör det.
Ingen idé att streta emot tidens gång. Och att få gehör för att dagens vetenskapsmän ska ändra almanackorna och baka ihop det här året med nästa känns lite svårt!