Oro
Varför denna oro hela tiden?
Är inne i en period då jag inte sover. Är såå trött på kvällen, går och läger mig men somnar inte.
För varje timme snurrar tankarna fortare och fortare. Det blir konstiga spår och ibland kan vissa saker som andra har sagt liksom spelas upp om och om igen. Som en tjatig skiva som hakat upp sig.
Saker som ligger framför mig, projekt på jobbet, blir oöverstigligt svåra. Det känns som att jag inte kommer klara av någonting. Alla krav hopar sig och blir till en stor massa.
Oron för barnen väller över mig. Tankar kring hur de ska klara sig i livet snurrar. Trots att det egentligen inte finns några problem just nu. Barnen är glada och har fullt upp med att vara barn. Ändå gnager ett konstigt dåligt samvete hål på mig på nätterna. Tänk när de blir tonåringar och ska ut och prova allt de måste prova för att bli egna vuxna människor med erfarenheter. Hur ska jag klara av att vara där och lotsa dem utan att bli hysterisk?
Känslan av att tiden går så fort. Dagarna bara försvinner. Jag önskar att jag kunde få den där känslan jag hade när jag var yngre då en dag kunde vara oändligt lång. Inser att den tiden är förbi.
Oro för hur mycket ondska det finns. Alla mord och sjuka saker som vi matas med via massmedia hela hela tiden. Det bryter ner mig. Det kändes inte så för några år sedan. Varför har det blivit så? Varför får man aldrig känna sig helt trygg?
Ibland kommer ångest över att allting har ett slut och att tjugo och trettio år går fort. Tio plus tio plus tio. Sedan då? Och kanske tio år till.
Ska jag sitta ensam med minnen? Kommer barnen flytta långt bort? Ska jag tvingas leva utan min man när jag blir gammal? Tänk att JAG antagligen blir en gammal tant. En riktigt gammal tant. Vem är jag då därinne? Kommer jag sakna livet jag lever just nu, då när det inte återstår så mycket att se fram emot?
Kommer jag finna en ro trots allt och försonas med det livet då? Då när det är oåterkalleligt över.
Att fånga dagen och leva i nuet är en svår konst som jag vill lära mig.
Är inne i en period då jag inte sover. Är såå trött på kvällen, går och läger mig men somnar inte.
För varje timme snurrar tankarna fortare och fortare. Det blir konstiga spår och ibland kan vissa saker som andra har sagt liksom spelas upp om och om igen. Som en tjatig skiva som hakat upp sig.
Saker som ligger framför mig, projekt på jobbet, blir oöverstigligt svåra. Det känns som att jag inte kommer klara av någonting. Alla krav hopar sig och blir till en stor massa.
Oron för barnen väller över mig. Tankar kring hur de ska klara sig i livet snurrar. Trots att det egentligen inte finns några problem just nu. Barnen är glada och har fullt upp med att vara barn. Ändå gnager ett konstigt dåligt samvete hål på mig på nätterna. Tänk när de blir tonåringar och ska ut och prova allt de måste prova för att bli egna vuxna människor med erfarenheter. Hur ska jag klara av att vara där och lotsa dem utan att bli hysterisk?
Känslan av att tiden går så fort. Dagarna bara försvinner. Jag önskar att jag kunde få den där känslan jag hade när jag var yngre då en dag kunde vara oändligt lång. Inser att den tiden är förbi.
Oro för hur mycket ondska det finns. Alla mord och sjuka saker som vi matas med via massmedia hela hela tiden. Det bryter ner mig. Det kändes inte så för några år sedan. Varför har det blivit så? Varför får man aldrig känna sig helt trygg?
Ibland kommer ångest över att allting har ett slut och att tjugo och trettio år går fort. Tio plus tio plus tio. Sedan då? Och kanske tio år till.
Ska jag sitta ensam med minnen? Kommer barnen flytta långt bort? Ska jag tvingas leva utan min man när jag blir gammal? Tänk att JAG antagligen blir en gammal tant. En riktigt gammal tant. Vem är jag då därinne? Kommer jag sakna livet jag lever just nu, då när det inte återstår så mycket att se fram emot?
Kommer jag finna en ro trots allt och försonas med det livet då? Då när det är oåterkalleligt över.
Att fånga dagen och leva i nuet är en svår konst som jag vill lära mig.