Hur gick det till?
Hur är det möjligt att jag plötsligt finner mig själv vara 40 år?
Hur kan jag ha lämnat åren som ung bakom mig? Visst jag känner mig inte det minsta gammal och om jag ska skryta så får jag ofta höra att folk tror att jag är flera år yngre. Men på pappret är det ett faktum.
Det innebär att vissa saker är oåterkalleliga. För min del innebär det inga fler barn. Jag vet att många får sina första barn i min ålder. Men jag som har två friska barn och som hade dåliga värden under den andra graviditeten med snudd på havandeskapsförgiftning, gör helst rätt i att avstå rent medicinskt. Ingenting att deppa över men innerst inne hade jag gärna haft ett barn till.
Åldern innebär också att möjligheterna till nystart på arbetsmarknaden inte är helt lätt heller. Men där kanske det mer är mina egna begränsande tankar och föreställningar som sätter stopp, jag vet inte. Kanske jag borde göra ett nytt ryck för att hitta ett jobb som verkligen intresserar mig och där jag trivs. Eller inte kanske, jag måste!! Det är inte hälsosamt i längden att gå och vantrivas på jobbet och känna att det jag gör inte är "min grej". Mitt stora problem är dock att jag inte riktigt till hundra procent kan sätta fingret på vad som är min grej. Det stör mig väldigt mycket.
Det är andra saker som är annorlunda nu när jag har blivit äldre, på ett mer positivt sätt. Till exempel så bryr jag mig inte lika mycket om vad andra ska tycka. För mig är det stort eftersom jag är en orolig person som lätt kan göra stora höns av små fjädrar. Men till och med jag kan strunta lite i om andra har åsikter som jag ändå tycker är fel. Jag vågar göra lite mer utifrån eget huvud. Det är bra. Men skulle kunna bli ännu bättre.
Det är konstigt att tänka tillbaka på när mina föräldrar och deras vänner var i den åldern jag är i nu. Då tyckte jag att de var riktiga tanter med parfym och kappor och permanentat hår och farbröder med skägg och portföljer som rökte pipa. De var urgamla - 40 år!!!!!!!!! Jag tycker deras vänner ser likadana ut idag, när de är 65-70 år.
Då undrar jag ju hur unga människor uppfattar mig!! Jag tycker verkligen inte att jag ser det minsta tantig ut, men förmodligen gör jag det i deras ögon! Gulp!
Ibland när jag ser jämnåriga på TV så kan jag verkligen tycka att de är tanter och farbröder och det känns som jag sätter något i halsen när jag inser att de är -40 år!!!
En annan sak som jag har tänkt på det är när jag har varit på återträff med grundskoleklassen. Senaste gången var väl för tre år sedan tror jag. Då tycker jag att alla mina barndomskompisar ser exakt ut som de gjorde när de var tio år! Deras sätt att prata och röra sig är likadant. Jag känner så väl deras små egenheter och det gör att de känns precis som då vi var små! Jag får liksom ett filter och kan inte se tanten eller farbrodern i dem, utan jag ser de små tjejerna och killarna i dem! D
Det är på ett sätt intressant att bli äldre, men en del vemod finns det i det också. Det oåterkalleliga skrämmer. Samtidigt finns det inget mer patetiskt än människor som inte kan acceptera sin ålder. Jag förstår inte till exempel hur skönhetsoperationer kan ha sådan genomslagskraft. Vem som helst kan ju se att det inte blir snyggt. Jo på bild kanske, men de människor som har opererat ansiktet några gånger ser ju för jäkliga ut. Att man vågar låta någon sätta kniven i ansiktet kan jag inte förstå. Jag fördömer inte, jag kan bara inte fatta det!
Hur kan jag ha lämnat åren som ung bakom mig? Visst jag känner mig inte det minsta gammal och om jag ska skryta så får jag ofta höra att folk tror att jag är flera år yngre. Men på pappret är det ett faktum.
Det innebär att vissa saker är oåterkalleliga. För min del innebär det inga fler barn. Jag vet att många får sina första barn i min ålder. Men jag som har två friska barn och som hade dåliga värden under den andra graviditeten med snudd på havandeskapsförgiftning, gör helst rätt i att avstå rent medicinskt. Ingenting att deppa över men innerst inne hade jag gärna haft ett barn till.
Åldern innebär också att möjligheterna till nystart på arbetsmarknaden inte är helt lätt heller. Men där kanske det mer är mina egna begränsande tankar och föreställningar som sätter stopp, jag vet inte. Kanske jag borde göra ett nytt ryck för att hitta ett jobb som verkligen intresserar mig och där jag trivs. Eller inte kanske, jag måste!! Det är inte hälsosamt i längden att gå och vantrivas på jobbet och känna att det jag gör inte är "min grej". Mitt stora problem är dock att jag inte riktigt till hundra procent kan sätta fingret på vad som är min grej. Det stör mig väldigt mycket.
Det är andra saker som är annorlunda nu när jag har blivit äldre, på ett mer positivt sätt. Till exempel så bryr jag mig inte lika mycket om vad andra ska tycka. För mig är det stort eftersom jag är en orolig person som lätt kan göra stora höns av små fjädrar. Men till och med jag kan strunta lite i om andra har åsikter som jag ändå tycker är fel. Jag vågar göra lite mer utifrån eget huvud. Det är bra. Men skulle kunna bli ännu bättre.
Det är konstigt att tänka tillbaka på när mina föräldrar och deras vänner var i den åldern jag är i nu. Då tyckte jag att de var riktiga tanter med parfym och kappor och permanentat hår och farbröder med skägg och portföljer som rökte pipa. De var urgamla - 40 år!!!!!!!!! Jag tycker deras vänner ser likadana ut idag, när de är 65-70 år.
Då undrar jag ju hur unga människor uppfattar mig!! Jag tycker verkligen inte att jag ser det minsta tantig ut, men förmodligen gör jag det i deras ögon! Gulp!
Ibland när jag ser jämnåriga på TV så kan jag verkligen tycka att de är tanter och farbröder och det känns som jag sätter något i halsen när jag inser att de är -40 år!!!
En annan sak som jag har tänkt på det är när jag har varit på återträff med grundskoleklassen. Senaste gången var väl för tre år sedan tror jag. Då tycker jag att alla mina barndomskompisar ser exakt ut som de gjorde när de var tio år! Deras sätt att prata och röra sig är likadant. Jag känner så väl deras små egenheter och det gör att de känns precis som då vi var små! Jag får liksom ett filter och kan inte se tanten eller farbrodern i dem, utan jag ser de små tjejerna och killarna i dem! D
Det är på ett sätt intressant att bli äldre, men en del vemod finns det i det också. Det oåterkalleliga skrämmer. Samtidigt finns det inget mer patetiskt än människor som inte kan acceptera sin ålder. Jag förstår inte till exempel hur skönhetsoperationer kan ha sådan genomslagskraft. Vem som helst kan ju se att det inte blir snyggt. Jo på bild kanske, men de människor som har opererat ansiktet några gånger ser ju för jäkliga ut. Att man vågar låta någon sätta kniven i ansiktet kan jag inte förstå. Jag fördömer inte, jag kan bara inte fatta det!
Kommentarer
Trackback