Cias memorybook

Den här årstiden är tung för många människor. De lever upp på våren. För mig är det tvärtom. Visst gör mörkret att jag blir trött och sover mer men jag trivs med vintermyset.
Snart kommer underbara december med massor med glittrande saker, ljusslingor, pepparkaksbak, luciatåg, önskelistor, jullov, glögg, paket och förhoppningsvis snö! Jag tycker det är fantastiskt mysigt att vänta in julen! Speciellt för barnens skull. Det är kul att göra allt mysigt för deras skull, för att de ska få underbara minnen.

Men på våren tycker jag det är hemskt. I maj när allt blir hysteriskt. Alla kläder ser gräsliga ut. Alla är bleka och trötta efter vintern.Alla har förväntningar på den lilla fjuttiga semestern då all avkoppling skall pressas in och som bara swischar förbi. Ändå känns det för det mesta helt ok i juni igen. Det fantastiska sommarljuset då är trots allt underbart. Ja så är det för mig, tvärtom för andra.

Just nu är livet ok. Jag har lyckats balansera mitt inre på något sätt. Kanske har jag just nu förmågan att hålla stressen i schack.
Jag var på en middag för en tid sedan med några nära vänner. Vi pratade om det här med stress och jag bröt ihop där vid bordet. Inte lite utan väldigt mycket. Det var som att lyfta på ett lock och väldigt mycket kom ut. Jag förstod sedan hur mycket jag hade gått omkring och tryckt undan under en lång tid. Efteråt kände jag en enorm lättnad. Jag var med människor som känner mig och som bryr sig på riktigt och det hjälpte att få häva ur sig en massa till dem.
Efter det har livet känts lättare. Innan den kvällen hade jag haft väldigt ont i kroppen och faktiskt har jag knappt haft några besvär sedan dess. Är det inte talande? Men jag märker att så fort det börjar snurra på framförallt på jobbet så kommer värken i axlar, rygg, höfter, händer, huvudet ja nästan överallt. Det gäller att hitta en nyckel till det inre för att kunna stänga av i tid.

Jag tror man måste bestämma sig för vad det är som verkligen skall prioriteras. Vad  som är viktigast. Jag vet vad det är för mig. Det är inte svårt. Det är barnen. Och mannen. Snart är barnen stora och det är bara nu, de närmsta tio åren som jag verkligen får vara med dem. Om ens det när jag tänker efter. Så små är de ju inte längre. Jag är iallafall lycklig över att jag alltid har prioriterat dem hela tiden så mycket jag har kunnat sedan de föddes. Jag har jobbat så lite jag har kunnat och jag har alltid funnits här för dem. Det tänker jag fortsätta med tills de inte behöver mig längre. Kanske kommer det  kännas naturligt att släppa ut dem i världen då. Kanske kommer jag ändå känna mig nöjd över att jag har varit med dem så mycket jag bara har kunnat. Jag hoppas att den separationen blir naturlig och inte så ångestladdad. Jag vill ju att de ska bli hela, trygga vuxna som vill och vågar gå sina egna vägar.

Men dit är det ett tag tack och lov! Nu ligger de små gossingarna och snusar inte långt ifrån mig. Och imorgon ska jag tjata, laga mat, tvätta kläder, skjutsa till kompisar, hämta från kompisar, hjälpa till med läxor, tjata lite mer, borsta tänder, dammsuga upp allt grus, hänga upp alla blöta kläder, läsa saga och packa gympapåsar. Med glädje!

Kanske bäst att sova lite så jag orkar allt detta!