Vänner
Jag är så lycklig över mina vänner. Både mina gamla tjejkompisar från gymnasietiden och nya som har dykt upp de senaste åren.
De "gamla" känner mig sedan en herrans massa år sedan. Det var med dem jag ältade alla kärleksproblem, hinkade litervis med té, åkte utomlands med första gången och tog studenten med. Vi har vuxit upp genom tonårstiden, ordnat varandras möhippor, hållit snyfttal på varandras bröllop, skrikit glädjeskrik över de första graviditetstesterna, stöttat under graviditeter, ringt varandra från förlossningssängarna, gråtit ut hos varandra under svåra stunder men också asgarvat oss igenom hur många tjejmiddagar som helst.
Min allra bästa vän från den tiden är nog så nära en syster en vän kan vara. Det är inte mycket vi inte vet om varandra. Nuförtiden ses vi inte lika ofta som förr beroende på att vi är så uppsnurrade i vardagen och har fullt upp med barn och allt. Men hon finns där, och jag finns här. Alltid för varandra. Det är något av det finaste i livet.
De behövs bara en blick för att förstå varandra. Underbart.
Jag trodde nog när jag var yngre att jag aldrig skulle hitta fler vänner som skulle kunna stå mig så nära som mitt gamla tjejgäng. Så kom barnen och så småningom dök det upp många trevliga föräldrar på dagis och i skolan och på barnens aktiviteter. Av naturliga skäl träffas man ju ofta och pratar. Barnen började leka och på så vis hade jag plötsligt två nya tjejgäng att ha middagar med!!
En av de tjejerna är min själsfrände. Jag är så glad att hon finns. Jag älskar att prata med henne. Vi kommer alltid in på livets viktiga frågor och vi har rett ut många tankar under många och långa promenader. Vi har precis samma humor och hon fattar alltid precis vad jag menar. Vi har ett speciellt sätt att prata, ibland har vi liksom flera ämnen som vi pratar om samtidigt och vi fattar ändå båda vad den andra menar. Hon är alltid uppriktigt glad om det går bra för mig och hon bryr sig på riktigt om jag har det jobbigt. Jag känner likadant för henne. Det finns ingen avundsjuka eller missunsamhet eller konkurrens. Jag älskar henne.
Det roliga är att det fortsätter att komma in vänner i mitt liv. Några föräldrapar har vi börjat umgås med familjevis och de är så trevliga människor. Det är kul att gilla barnens kompisars föräldrar. Det blir kul för alla att ses då.
Jag är tacksam för att jag har de här vännerna i mitt liv. Det är ingen självklarhet. Jag önskar att ingen skulle behöva vara ensam.
De "gamla" känner mig sedan en herrans massa år sedan. Det var med dem jag ältade alla kärleksproblem, hinkade litervis med té, åkte utomlands med första gången och tog studenten med. Vi har vuxit upp genom tonårstiden, ordnat varandras möhippor, hållit snyfttal på varandras bröllop, skrikit glädjeskrik över de första graviditetstesterna, stöttat under graviditeter, ringt varandra från förlossningssängarna, gråtit ut hos varandra under svåra stunder men också asgarvat oss igenom hur många tjejmiddagar som helst.
Min allra bästa vän från den tiden är nog så nära en syster en vän kan vara. Det är inte mycket vi inte vet om varandra. Nuförtiden ses vi inte lika ofta som förr beroende på att vi är så uppsnurrade i vardagen och har fullt upp med barn och allt. Men hon finns där, och jag finns här. Alltid för varandra. Det är något av det finaste i livet.
De behövs bara en blick för att förstå varandra. Underbart.
Jag trodde nog när jag var yngre att jag aldrig skulle hitta fler vänner som skulle kunna stå mig så nära som mitt gamla tjejgäng. Så kom barnen och så småningom dök det upp många trevliga föräldrar på dagis och i skolan och på barnens aktiviteter. Av naturliga skäl träffas man ju ofta och pratar. Barnen började leka och på så vis hade jag plötsligt två nya tjejgäng att ha middagar med!!
En av de tjejerna är min själsfrände. Jag är så glad att hon finns. Jag älskar att prata med henne. Vi kommer alltid in på livets viktiga frågor och vi har rett ut många tankar under många och långa promenader. Vi har precis samma humor och hon fattar alltid precis vad jag menar. Vi har ett speciellt sätt att prata, ibland har vi liksom flera ämnen som vi pratar om samtidigt och vi fattar ändå båda vad den andra menar. Hon är alltid uppriktigt glad om det går bra för mig och hon bryr sig på riktigt om jag har det jobbigt. Jag känner likadant för henne. Det finns ingen avundsjuka eller missunsamhet eller konkurrens. Jag älskar henne.
Det roliga är att det fortsätter att komma in vänner i mitt liv. Några föräldrapar har vi börjat umgås med familjevis och de är så trevliga människor. Det är kul att gilla barnens kompisars föräldrar. Det blir kul för alla att ses då.
Jag är tacksam för att jag har de här vännerna i mitt liv. Det är ingen självklarhet. Jag önskar att ingen skulle behöva vara ensam.
Kommentarer
Trackback