Carpe Diem
Vad fort tiden går! Så här fort gick det inte för tio år sedan. Jag fattar inte. Hur kommer det då kännas när man är femtio?? Eller är det så att det är under perioden i livet då man har barn hemma som det snurrar så fort? För att man har så mycket att göra hela iden? Det är kanske så.
Jag vill inte att tiden ska försvinna så här. Jag kan aldrig känna att en dag går långsamt och jag saknar det!
Det är svårt att förstå att barnen upplever tiden på ett annat sätt. Min stora kille sa igår: Mamma nu har det varit november HUR länge som helst. Blir det aldrig december snart? Han längtar till julen förstås.
Jag önska att jag hade den förmågan kvar. Men precis som man plötsligt i tolvårsålder kände att man inte kunde leka längre, så känner man tydligen i fyrtioårsåldern att tiden inte är oändlig längre. Lite sorgligt.
Det är ju nu man skulle behöva känslan av mycket tid så man kunde få njuta av tiden med barnen till exempel.
En helg är ju inte någon tid för återhämtning direkt!
Det gäller att anamma det gamla uttrycket Carpe Diem. Jag ska bara........................först!!