Kroppen talar
Det är så tydligt. Kroppen talar.
Så här: Vardagens ekorrhjul nöter ned själens styrka. Det yttrar sig i sömnlöshet. Som i sin tur yttrar sig i konstant trötthet, som blir ett normaltillstånd. Följden blir huvudvärk, ryggvärk, nackvärk, smärtor i höft, knän, fingrar, armar och ben.
Så kommer fyra veckors semester. De första dagarna dagarna hamnar jag i ett vraktillstånd. Sover kopiöst men går omkrig som i dimma på dagarna. Är svullen runt ögonen och har en molande huvudvärk som vid kraftigt lågtryck.
Så efter ett par dagar har jag hämtat mig. Somnar vid ett och vaknar vid nio, utsövd, pigg, fräsch och ser ut nästan som trettio! Mår så bra. Borde jag inte lyckas må så här bra de flesta vardagrana också? Och HUR lyckas jag med det? VARFÖR ska livet försvinna i ett trött töcken? Varför ska det behöva vara så att jobbet påverkar mig så negativt att jag oroar mig och inte kan sova? För utan jobbet mår jag bra. Jag har det så bra med min familj, vi är så lyckliga.
Jag måste byta jobb. Omgående. Efter semestern ska det bli mitt stora mål.
Frågan VAD jag ska söka för jobb måste jag lösa på vägen. Det måste finnas något jag kan trivas med och må bra av.
Det bara måste gå.